Ibland mår man inte så bra...

Ja, ibland mår man inte så bra. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara av att skriva någonting här varje dag. Men någonting hände, någonting jag inte har kunnat hantera själv. Att leva med mig är som att ständigt åka en berg och dalbana som man aldrig åkt förut. Du vet aldrig vad som väntar, är det en uppförsbacke eller ett stup runt hörnet? Nyss så var det en nedförsbacke ner under marken, men jag visste att resan inte var slut. Istället för att ge upp, blunda och gråta, så höll jag armarna mot luften och njöt av adrenalinet. För jag vet att det är inte farligt. Nu går allt som jag vill att det ska gå igen. Även om skolan, handbollen, måendet åkte med mig ner så är det skönt att allt är med mig upp igen.

Någon som ändå är skönt är att efter en down så känner jag mig alltid så stark. Jag kan dubbelt så mycket när jag mår bra, som nu. Men sen är det dock väldigt synd när jag kan se på handbollen att jag påverkas av mitt psykiska mående. Det är det sista jag vill. Nu kämpar jag för att göra handbollen till min friplats, där jag kan va lycklig, glömma "den ledsna Lisa" och bara ha kul. Skolan hamnar också tyvärr i kläm med mina känslor. Jag känner dock att jag hellre ´prioriterar mitt mående framför skolan eftersom jag vet jag kommer klara så mycket mindre om jag ska pressa mig i skolan också.

Så ville inte att detta skulle bli något långt inlägg så det kan vara bra att avrunda nu men några småtips på att må lite bättre.

- Gråt ut, låt känslorna flöda ut med tårarna.

- Sök hjälp, det finns mycket hjälp på UMO, Kuratorn eller ring t ex. BRIS för rekommendationer vad du ska göra.

- Gå i första hand till en nära vän, men var försiktig! Prata ej med flera olika och ta hjälp av en vän att söka hjälp. Ångesten du kan utsätta din kompis för är svår och oroa de inte för mycket,

- Hitta din friplats, gå o träna, ät mat, prata lur med någon etc.

Ta hand om er <33